De vill rädda världen, men egentligen räddar de sig själva!

Politiker är i behov av problem, eftersom de ska framställa sig själva som lösningen på problemet.

Varje första maj är budskapet detsamma som det var på Per Albin Hanssons tid: Jämlikhet, fred, rättvisa ,arbete åt alla. Samma ord står fortfarande på plakaten idag, ingenting har hänt. Man kan fråga sig ,vad skulle hända om dessa mål faktiskt uppfylls? Om arbetslösheten försvann, om samhället blev jämlikt och helt rättvist. Då skulle politiker själva bli överflödiga, och det är därför de heller aldrig låter det ske. Makthavare och politiker vill gärna polarisera samhället genom att identifiera klyftor och utpeka fattig eller rik, svart eller vit, och ställa dem mot varandra. Detta gör de för att kunna bilda politisk opinion. De gör det trots att det är kontraproduktivt, eftersom att det är just polariseringen i samhället, de säger att de vill åtgärda. Om de skulle lyckas med sin politik, och få bort polariseringen i samhället, så skulle de själva inte längre behövas. Politiker är i behov av problem, eftersom de ska framställa sig själva som lösningen på problemet.

Självbevarelse genomsyrar hela samhället

Detta gäller inte bara politiken, alla stora företag, myndigheter, organisationer har ett gemensamt djupt inprogrammerat mål, att bevara sig själva. Lönsamhet, värderingar och ideal är bara sekundära lager. Under ytan ligger den biologiska urdriften, självbevarelsen. Den som sitter i ett styrelserum vill sitta kvar, den som nått makten vill behålla den. Det är inte illvilja, det är natur. Men just därför måste man förstå att alla värdegrunder, alla vackra ord om ansvar, etik och hållbarhet, fungerar ofta som en skyddande sminkad yta. Företag talar gärna om klimatansvar, jämställdhet och välgörenhet. Det låter fint, men oftast tjänar det som kosmetika, för att dölja mer grundläggande drifter. Makt, pengar, status och överlevnad. De vitmålar kapitalister till välgörare , politiker till moder Teresa, och egocentriker till altruister. När man klär sig i godhet, blir man svår att ifrågasätta. Ett företag som donerar till Ukraina eller klimatforskning, får ett skyddande sken av moral. Så länge man följer konsensus så står man trygg. För hur skulle någon våga kritisera ett företag som”tar ansvar”? De har byggt sin trovärdighet på en värdegrund som gör dem nästan oangripbara.

De som ser igenom kulisserna

Men bakom fasaderna anar många ändå den verkliga drivkraften: självbevarelsens kalla logik. Dessa systemkritiker lever ett farligt liv. De är vakna, och har en förmåga att se igenom kulisserna, vad som döljer sig bakom masken. Det finns en avgörande skillnad mellan att kritisera ett beslut, och att kritisera systemet självt. Den som påpekar brister i en upphandling, ses som konstruktiv. Men den som ifrågasätter hela värdegrunden, själva strukturen, blir ett hot. Och hot mot systemet måste till varje pris neutraliseras. Därför ser vi hur kritiker tystas, misstänkliggörs och stämplas. Inte nödvändigtvis för att de har fel, utan för att de stör ordningen. Systemet försvarar sig, precis som varje levande organism som känner sig hotad. Självbevarelse är inte alltid ondska. Men när den styr allt, förvandlas utveckling till stagnation. Det är först när vi ser mekanismen i oss själva, som något verkligt nytt kan födas. Och frågan man bör ställa sig själv är: ser jag genom kulissen eller är jag en del av den?